Jag läser en bok med titeln Dictionnaire égoïste de la littérature française, en hyllad tegelsten på 972 sidor. En uppslagsbok i fransk litteratur av Charles Dantzig – egoisten i titeln.

Läser är mycket sagt – jag använder boken som alla missbrukare av lexikon gör, jag börjar från början och slukar allting från A till Z (alt Ö).
Just nu är jag på sidan 109, en bit in på B – Baudelaire, Beckett, bibliotek.

Under Bibliotek skriver Charles D att om han hade fått det stora hus han aldrig kommer att få, skulle han ha ordnat sina böcker enligt teman.
Under temat Böcker som på ett angenämt sätt har åldrats kan då och då vara mästerverk skulle han ha placerat:
Ett seriealbum av Robert Crumb, Le dernier dimanche de Sartre och Rose poussière av Jean-Jacques Schuhl. Schuhl som för några år sedan fick Goncourtpriset för Ingrid Caven, Goncourtpriset som i år kan gå till (bland andra) Jean-Philippe Toussaint för den bleka och slarviga Fuir eller till Houellebecqs La possibilité d´un île.

Jag bläddrar fram till H i Dictionnaire égoïste de la littérature française för att se vad Charles D har att säga om Houellebecq men hittar ingenting.
Ett så stort utelämnande i ett så stort franskt litteraturvetenskapligt verk måste betyda någonting.
Men det kanske står under någon annan bokstav.
Den som läser får se.

”Jag har slutat röka”, säger Charles D. ”Jag rökte två paket om dan men det var inget problem att sluta, inget nagelbitande, ingen sömnlöshet.”

Läsandet däremot är en drog han inte klarar sig utan.

Grundfakta
Ingen läser någonsin samma bok.

Jag har sagt det förr, jag kommer att säga det igen,

jag säger det mycket bestämt:

Ingen läser samma bok, ingen läser samma blogg.

Det som står är en utgångspunkt, ett utkast

för vidare bearbetning och bearbetaren är du.

Det är du som gör jobbet.

Det är genom läsarens hjärna, hjärta, mage

och samlade erfarenhet det skrivna måste gå

för att bli begripligt.

Det är du som bestämmer vad du läser.

Det betyder inte att du har rätt.

Du har rätt till din läsning men rätt?

Inte så länge vi lever.

(Om ingen läser är det den skrivande som har

ensamrätt på texten. Annars är det inte så.)