Jag läser.
Det ingår i min yrkesprofil som jag definierar den.
Just nu läser jag César Aira.
För att Roberto Bolaño har rekommenderat honom.
Aira har skrivit uppåt hundra böcker och skriver fortfarande, han är född 1949 i Buenos Aires, han är nog vad man brukar beteckna en smal författare. I vilket fall i Sverige.
Det finns inget av Aira på svenska men fyra titlar i engelsk översättning, An Episode in the Life of a Landscape Painter, How I Became a NunGhosts och The Literary Conference. Fyra behändiga volymer som Hedengrens har, Hedengrens otroliga bokhandel, Stureplan, Stockholm.
Det kommer en poäng vad gäller mitt läsande av César Aira; den kommer men man måste veta bakgrunden för annars är det ingen poäng.
Det är kanske över huvud taget ingen poäng – världspolitiskt är det ingen poäng, mitt César Airaläsande är inte på Obamanivå även om Obama är den ende politiker jag kan se för mig läsande Aira.
På flygresan från Sverige för några veckor sedan läser jag The Literary Conference.
När jag kommer fram och genast strövar in i en bokhandel på destinationen – det första jag ser är samma Literary Conference av César Aira, samma utgåva som den jag just läst.
An Episode in the Life of a Landscape Painter läser jag på hotellet med utsikt över Frihetsgudinnan; det är i den staden jag läser An Episode in the Life of a Landscape Painter.
På tunnelbanan läser jag inte böcker, varken i Stockholm eller andra städer med tunnelbana, på tunnelbanan läser jag det som händer och det jag ser.
En dag ser jag en stilig vithårig välskött man med The New York Times och An Episode in the Life of a Landscape Painter under armen.
När platsen bredvid mig blir ledig sätter sig den stilige vithårige där. Med An Episode in the Life of a Landscape Painter.
Jag kan inte låta bli att berätta att jag själv just läser An Episode in the Life of a Landscape Painter varpå den stilige vithårige frågar om jag har läst How I Became a Nun.
”Inte än”, säger jag (på engelska) ”men jag har den och har läst The Literary Conference och Ghosts. Ghosts” gillade jag inte, säger jag, för att jag inte gillar böcker med spöken. Men Aira är ju latinamerikan.”
Mannen frågar om jag är argentinska, jag svarar att jag är skandinav.
Varför det?
Varför säger jag inte att jag är svensk?
Och varför skulle jag läsa César Aira på engelska om jag vore argentinska? Då skulle jag ju ha kunnat spanska, något som känns mer och mer nödvändigt för varje dag.
Hur som helst – det är den sortens förvirrade litterära samtal som kan sättas igång på tunnelbanan i den stora staden där jag inte längre är.