VLADIMIR:
Idiot!
ESTRAGON:
Ja – bra idé. Vi kränker varann.
VLADIMIR:
Idiot!
ESTRAGON:
Ohyra!
VLADIMIR:
Missfall!
ESTRAGON:
Missfoster!
VLADIMIR:
Skunk!
ESTRAGON:
Krishanterare!
VLADIMIR:
Kretin!
ESTRAGON:
(Avslutande) Krritiker!
Fritt efter Samuel Beckett: I väntan på Godot.
Jag köper Madeleine Grives litterära tidskrift 00-tal.
Det aktuella numret går under stridsropet Vässa kritiken! och innehåller artiklar av bland andra Arne Ruth, Aase Berg, Maurice Blanchot, Mats Gellerfelt och Horace Engdahl.
Jag med min kritikerfobi och mitt hat mot kulturklyschor och terminologi, jag fasar för att läsa tidskriften, den ligger på en pall i hallen och skapar fruktan med sitt stridsrop och där får den ligga tills en dag jag drabbas av den obligatoriska svenska förkylningen med allt vad det innebär av nedsatt motståndskraft och jag blir liggande med kritiknumret, febrig och bävande.
”Snart kommer det”, tänker jag.
”Snart kommer ordet som avslöjar den nutida litteraturkritikens elitistiska konspiration mot normala älskare av god litteratur, när kommer ordet?
Kom inte,”tänker jag, ”kom inte.”
Det kommer.
Ordet är markör.
Att redan före ordet markör ordet meningsbärande har förekommit, alla mina fördomar är bekräftade, så ser det ut i den svenska kritiken, jag och de mina är obönhörligt utestängda.
Så när jag kommer till Horace Engdahls Metakritiska fragment fruktar jag det värsta.
Men inte.
Tvärtom.
Inte så att Horace Engdahls Metakritiska fragment är det bästa, det menar jag inte, inte alls.
Jag blir bara glad för att det är så bra.
Till exempel:
”… Som kritiker skall man vara medveten om att ens åsikt ofta ligger som en kletig massa på andra människors kropp, så att man inte förundrar sig över sin bristande popularitet. En riktig kritiker skall vara ett permanent hygienskt problem för vanetänkande människor.”
Några sidor senare skriver Mats Gellerfelt vackert, argt och underhållande under rubriken Paris bästa ostron.
Till exempel:
I en tidning läser jag att ett visst brasserie har ”Paris bästa ostron.” Hur i hela fridens namn vet man det, i en stad där det går att äta ostron i varenda gatuhörn? Har den som uttalat sig ätit ostron överallt? I en annan tidning läser jag att ett visst kafé i Stockholm har ”stans bästa latte.” Återigen: hur kan man veta det, om man nu inte osannolikt nog har druckit den där vuxenvällingen var än den serveras. Detta kan måhända synas som en litet udda inledning till en betraktelse över kritiken, denna kulturens paradoxala båda skötebarn och spottkopp.”
Men när Mats Gellerfelt helt korrekt fördömer listor och rankningar med ett citat från den här hemsidan där – enligt honom: ”jag utnämner Roberto Savianos bok till världens viktigaste,” missar han poängen med inlägget.
Nämligen den att utnämningen av boken till världens genom tiderna bästa, var ett försök att ironisera över New York Times lista för årets bästa böcker 2007.
En bra bok kan självklart aldrig vara bäst och ingen har som jag försökt bannlysa listmanin och rankningen av litteratur. Ett litterärt verk kan inte bedömas enligt samma kriterier som länghopp eller kast med liten boll.
Att det blev Horace Engdahl och Mats Gellerfelt som livade upp mig mest i 00-tals kritiknummer handlar om mina fördomar och inte om listplaceringar och peckingorder.
Några blommor till Madeleine Grive för hennes antisekteristiska tidskrift, uthållighet och mod.
Länk till Madeleine Grives artikel i Expressen – den 19 januari 2010.
ESTRAGON:
Vi kan väl bli vänner igen.
VLADIMIR:
Handen!
ESTRAGON:
Ta den!
VLADIMIR:
Kom i min famn!
ESTRAGON:
Din famn?
VLADIMIR:
Till mitt bröst!
ESTRAGON:
Kom igen!
/De omfamnar varandra.
De skils. Tystnad/
VLADIMIR:
Vad tiden går fort när man har roligt!
/tystnad/