Efter den alltid lika olidliga resan från Stockholm till Finistère är jag hemma i mitt hus. Ingen av sakerna jag hade beställt som skulle levereras medan jag var borta har levererats.
Vad väntar jag mig? Tror jag att jag bor i Sverige? Är jag inte riktigt klok?
Jag får leva utan kylskåp och element tills den dag miraklet händer och leverantören levererar som lovat.
Det är som det är här. Just nu är det rumstempererad mjölk och kalla fötter, vill man bo i Finistère får man leva med det.
Det går, allting går att leva med utom modemproblem.
För hur perfekt jag än lämnar uppkopplingen till ADSL-linjen, så fungerar det aldrig när jag ska sätta igång här efter Sverigevistelse.
Det fungerar aldrig men den här gången fungerar det inte alls.
Jag har blivit tvungen att ta fram min gamla PC från vinden, dammat av och lyckats koppla upp och kan tills vidare kommunicera per e-mail med dem. Tills vidare blir det alltså Lova som sköter hemsidan, den perfekta hemsidesassistenten Lova K. Jag mailar eventuella inlägg och Lova lägger ut.
Men hur jag ska få ihop några inlägg – för att inte tala om alla böcker jag håller på att skriva, alla monologer till utvalda skådespelare, alla filmmanus och allt annat jag planerar skriva – hur jag ska kunna skrapa ihop nog med koncentration till att formulera någonting – ingen aning.
Det enda jag egentligen vill är att se Viggo Mortensen i A History of Violence. Det är inte för våldshistorien jag vill se Viggo, det är för Viggo och ingenting annat än.
Ja, jag har svikit Mads Mikkelsen.
Inte permanent, det tror jag inte, inte för alltid men sedan jag såg om The Indian Runner, Sean Penns fantastiska film om de två bröderna spelade av David Morse och Viggo Mortensen, sedan dess är det för Viggo som jag skulle gå en miljon mil i för trånga skor.
Många tycker det är fånigt med äldre kvinnor som sitter vid sina DVD-spelare och dyrkar yngre män som Viggo, Mads eller Mikhail Khodorkovsky, den vackre oligarken som Putin så orättmätigt kastat i fängelse.
Dessa många har fel.
Det är inte hälften så fånigt som äldre män som inte nöjer sig med att sitta vid DVD-spelaren och dyrka. Utan som måste förföra varenda vacker ung kvinna som faller dem på läppen för att bekräfta något som ändå aldrig går att bekräfta utifrån. Vi ska alla den vägen vandra ändå.
Nej nu måste jag kämpa lite mer med modemet och bli galen på det, jag måste ut och andas salt luft från Atlanten och försöka övertyga mig om att modemet inte är hela världen.
Fast det är det.
