Nu kan jag inte skriva något inlägg här på finistere på ett tag. Så jag har tagit fram en text som tål att ligga kvar tills jag har möjlighet att skriva något igen.
Texten var till Plura när han fyllde år för några år sedan.
Det var alltså jag som skrev om honom först – inte tvärtom.
Och nej – vi har aldrig varit ihop.
Inte på det sättet. Det hade varit väldigt fantasilöst.
Vän från det öde landet, Plura, gamle man, lilla du.
Ha inte den äran, vad ska du med den till?
Jag ger dig en siklöja.
Lycka på födelsedagen – lycka till, lycka ifrån.
Lyckan blänker till i ringarna på vattnet, det finns inget mål – bara språnget.
Rakt ut i luften.
Jag gratulerar dig till att vara vid liv.
Det är nu det börjar.
Jag vet, jag var först, du är ju man och lite efter, dessa handikapp.
Dessa brister som gör dikten, såret som inte läker, underläget. Klass, kön,
språk. Land eller stad.
Jag vet och du vet, så står det till.
Vi växlar in våra hjärtan till dagsvärdet och far iväg med våra verser, vi är underklassen som reser i första klass, vi är först på olycksplatsen, vi
överger de av olyckan drabbade, vi är överlevarna som lever på att berätta om det.
Den som säljer sitt hjärta har sällan rena händer.
Sår kan bara läkas i efterhand, vi är härjade nu och lemlästade. Inte längre de slätkindade sommarlovspoeter som diktade en sommar på Ljusterö. Några somrar och sedan är det borta.
Dessa liv som avlöser varandra.
Detta enda liv som kommer gång på gång.
De tidiga morgnarna, daggen på vägen till brevlådan, näten och gäddorna.
Barnen döps. Plötsligt är de studenter, ett andetag på en brygga, ett skri från en sjöfågel – ja du vet.
De vidriga svanarna och deras anfall, dessa vidunder med näbbar som ingen
slipper ifrån.
Före svanarna var allting rent och inte ens då.
Ändå är det du som tar vakten i vargtimmen – morgonmänniskans gåva till de
sovande.
Det står någon i dimman med ett kastspö. Längst ut på bryggan mot gryningen.
Det är inte för fångandet och inte för fångsten, den pärlemorglittrande fisken, filéerna under knivbladet.
Det där ögonblicket bara, blänket av sänket. Långt innan sångerna.
Du har överlevt för att berätta om det öde landet, gör det. Besjung och bespotta. Håll på.
Du är för gammal för att vara trött nu, för gammal och av skadan vis.
Snart ses vi på våra ömtåliga färder, jag lyckönskar dig.
Lyckas aldrig, lova mig det.