Det är Nobelpristider, man ber mig om några ord för en tidningsnotis – vem jag hade valt om jag fått välja bland de förhandstippade och vad jag tycker om den valde.
Det är mer än fyrtio år som jag blivit intervjuad. (Inte oavbrutet, mellan intervjuerna har jag skrivit böcker, pjäser, gjort översättningar, radioprogram.)
Om skrivandet skulle jag kunna skriva en bok och det har jag gjort. Konsten att skriva: Så gör jag.
Den kommer vilken dag som helst.
Av intervjuerna har jag inte lärt mig någonting
Jag gör samma fel nu som för fyrtio år sedan.
Det är inte journalistisk illvilja som gör att det blir fel.
Det är jag som inte läser igenom innan det publiceras.
Det är jag som säger för mycket i fel ordning.
Att Haruki Marukami är en av mina före detta favoriter framgår inte av notisen i en stor morgontidning den 12 oktober 2012.
The Wind-Up Bird Chronicle, Fågeln som vrider upp världen, (översättning Eiko och Yukiko Duke), är ett mästerverk och fram till den älskade jag Haruki Murakami, det vill säga det han skrev.
En gång, det kan ha varit 1999, var jag med i juryn för The Dublin Impac prize, det – näst efter Nobelpriset – största litteraturpriset i den läsande världen.
I Dublin kämpade jag för The Wind-Up Bird Chronicle mot resten av juryn – Alberto Manguel, Julia O´Faolain, Tom Shapcott och André Brink. Priset gick till debutanten Andrew Millers Ingenious Pain.
Jag fortsatte läsa Haruki Murakami, men efter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, var det var slut mellan oss.
Inte för löpningens skull, för det litterära.
Och så kommer enkäten om Nobelpriset 2012, jag får några frågor i telefon, jag erbjuds läsa igenom den lilla intervjun före publicering.
Läser inte igenom.
Med följden att en bisats om Murakami blir en negativ slutsats i den korta notisen i tidningen.
Och nu sitter jag här med det som kallas efterklokhet; den enda klokhet jag kommit fram till i mitt skrivande liv.