I väntan på Vila-Matas på svenska, Enrique Vila-Matas.

Things fall apart är titeln på en artikel om Vila-Matas i The New Yorker.
Och det låter ju inte så roligt. Inte så roligt som Vila-Matas; Spaniens mest betydande nutida litterära gestalt.

Mer om EnriqueVila-Matas på engelska tills vidare.

Det finns bara två översättningar av Vila-Matas till svenska. Kortfattad inledning till den bärbara litteraturen från 1988 och Exemplariska självmord från 1995.
I Frankrike översätts Vila-Matas i samma takt som böckerna skrivs, det vill säga löpande. Never any end to Paris – min favorit bland alla Vila-Matas böcker. Om den engelska titeln är en bättre översättning än den franska – Paris ne finit jamais vet jag inte eftersom jag inte kan spanska. Men tycker ändå att Never any end to Paris inte låter lika Vila-Matas som originalet Paris no se acaba nunca.

PS
Många länkar i ett litet inlägg?
Ändå ingenting mot några boksidor av Enrique Vila-Matas.

Bilderna som retuscherades, kvinnan som togs bort.
Och det blev en framtidsvision.
Det blev jättefint.
Pappan tar hand om barnen och tvättar i tvättmaskin.
Medan mamman bara kan ligga på soffan, läsa Vanity Fair och äta turkisk konfekt.

Vanity Fair augusti 2012

Sverige är inte USA, This is not America, men ändå. Pengarna, alla Mitt Romneys pengar, hans personliga pengar, privata kapital, hur mycket pengar banker och stora företag skänker till Mitt Romneys valkampanj, pengar, pengar, allting cirklar runt pengarna; hur vi tänker när vi tänker på pengar, om vi tänker på fördelning av pengarna, hur vi tänker om beskattning, hur vi tänker om att ha och inte ha, hur vi tänker om pengarna, det handlar inte om Mitt Romney, om valet i USA, det gäller var och en överallt varenda dag.

Inte för att jag känner mig mer brokenhearted än vanligt, jag är brokenbodied.
Men alla vet att när man får en viss refräng i huvudet är det ingenting
att göra åt och nu är det What Becomes of the Brokenhearted med
Jimmy Ruffin.

Det är jag som är Årets melankoliker 2012, Alexander Stutterheim är regnrockens skapare.
Här står Stutterheim i tankar på en accessoar han blivit tillfrågad om att designa.
Jag tittar ut och hoppas på regn.
Regnrocken är blysvart, helt och hållet sydd av vuxna människor i Sverige och den är min.

Förr sa man att bästa sättet att bli kvitt fel låt i huvudet var att sjunga
en psalm.
Felet med det var att sedan fick man psalmen i skallen.
Nu finns all musik i världen att välja på för att bli av med den som fastnat, Spotify, Youtube, Beethoven, Mozart, Brahms med Glenn Gould på spellistan. Jag väljer den här; val, val, val.

Valet av Nobelpristagare?
Eftersom det inte blir jag, hoppas jag på Ismail Kadaré.

Det är Nobelpristider, man ber mig om några ord för en tidningsnotis – vem jag hade valt om jag fått välja bland de förhandstippade och vad jag tycker om den valde.

Det är mer än fyrtio år som jag blivit intervjuad. (Inte oavbrutet, mellan intervjuerna har jag skrivit böcker, pjäser, gjort översättningar, radioprogram.)
Om skrivandet skulle jag kunna skriva en bok och det har jag gjort. Konsten att skriva: Så gör jag.
Den kommer vilken dag som helst.

Av intervjuerna har jag inte lärt mig någonting
Jag gör samma fel nu som för fyrtio år sedan.
Det är inte journalistisk illvilja som gör att det blir fel.
Det är jag som inte läser igenom innan det publiceras.
Det är jag som säger för mycket i fel ordning.

Att Haruki Marukami är en av mina före detta favoriter framgår inte av notisen i en stor morgontidning den 12 oktober 2012.
The Wind-Up Bird Chronicle, Fågeln som vrider upp världen, (översättning Eiko och Yukiko Duke), är ett mästerverk och fram till den älskade jag Haruki Murakami, det vill säga det han skrev.

En gång, det kan ha varit 1999, var jag med i juryn för The Dublin Impac prize, det – näst efter Nobelpriset – största litteraturpriset i den läsande världen.
I Dublin kämpade jag för The Wind-Up Bird Chronicle mot resten av juryn – Alberto Manguel, Julia O´Faolain, Tom Shapcott och André Brink. Priset gick till debutanten Andrew Millers Ingenious Pain.

Jag fortsatte läsa Haruki Murakami, men efter Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, var det var slut mellan oss.
Inte för löpningens skull, för det litterära.

Och så kommer enkäten om Nobelpriset 2012, jag får några frågor i telefon, jag erbjuds läsa igenom den lilla intervjun före publicering.
Läser inte igenom.
Med följden att en bisats om Murakami blir en negativ slutsats i den korta notisen i tidningen.

Och nu sitter jag här med det som kallas efterklokhet; den enda klokhet jag kommit fram till i mitt skrivande liv.

Jag fick just veta – jag hoppas att det inte är sant, men uppgiften kommer från en vanligtvis tillförlitlig person som jobbar på bibliotek:
Om en bok inte efterfrågas på ett år, gallras boken bort.
Men i så fall är ju hela poängen med biblioteken borta.
Att man plötsligt kommer på att den där gamla boken behöver jag läsa. Man har inte tänkt på det, men tagit för givet att vid behov finns den på bibblan. Har känt sig trygg i förvissningen om att den finns på bibblan.
Och så visar det sig att ingen har frågat efter boken det senaste året och den är bortgallrad.
Sorg i så fall, vrede och sorg, raseri.

Aldrig säga – det var det värsta jag varit med om.
Så länge vi kan säga att det är det värsta är det inte det värsta (Rickard III, Shakespeare).
Det var det värsta jag har hört?
Hur vet du det?
The worst is yet to come.

Det regnar.
Det var den 6 oktober jag fick regnrocken och rosorna av Alexander Stutterheim för att jag valts till Årets melankoliker.
I dag är det den 19 oktober.
Rosorna blommar oförtröttligt, jag snittar och byter vatten, ställer ut på natten, läser dikter för dem och de står sig, lika vackra, vackrare än när jag fick dem; staying power heter det, uthållighet, och den uthålligheten kommer från mig.
Jag är bra på snittblommor.