Jag har börjat måla en murvägg.
Inte måla, det kommer sen, för när jag tog itu med det insåg jag att det inte bara är att måla, murväggen måste tvättas, skrapas, hål måste fyllas igen, förarbetet måste göras.
Det tråkiga förarbetet.
Alla vet hur det är. Man har något man måste ta itu med och plötsligt tar man itu med det. Utan att riktigt vara klar över följderna.
Att murväggen inte kunde vänta insåg jag när jag låg sjuk nyss. För febrig för att vara uppe men inte tillräckligt febrig för att inte ligga och grubbla på allt som jag inte kan göra något åt och allt som jag måste ta itu med.
Murväggen är det som skiljer långsidan från mitt arbetsrum från det som är utomhus, arbetsrummet ligger på övervåningen i mitt hus. När jag kom till Finistère var murväggen klädd med brun panel som jag genast rev ner med bara händerna och en stor glädje.
Allting gick så lätt så, det var sex år sedan, jag var ung och lättsinnig. Brydde mig inte om att fixa väggen, rollade dit ett lager vitt och lät gamla tapeter och märken skina igenom.
Jag tyckte det bidrog till charmen.
Det tycker jag inte nu.
Under det att mina skrivproblem de senaste åren har tilltagit har jag blivit alltmer missnöjd med murväggen. Dess fläckighet har förlorat sin charm, ställena där färgen flagar av har blivit allt fler, flagor faller på mitt svartlackerade golv, jag har börjat hata den jävla murväggen.
Och alltså, efter att ha kommit på benen, börjat ta itu med den.
Alla vet hur det är.
Roligt i början, man lämnar verkligheten och glömmer allt, lägger en CD i CD-spelaren, skrapar och putsar av en hjärtans lust som minskar när man upptäcker hur muren egentligen ser ut och vad som egentligen måste göras med den.
Faller gör den inte men det är det enda positiva.
Jag har just skurat med sodalösning och satt på en värmefläkt för att snabba på torkningen så att jag kan gå vidare. Värmefläkten fungerar bara om man pallar upp den med något, jag tog närmaste bok.
Det är Myten om Sisyfos av Albert Camus.
Sisyfos var han som varje dag i helvetet rullade en sten uppför ett berg bara för att – just innan den kom upp – se den rulla ner igen.
Albert Camus använde den myten till att visa på det absurda i människans belägenhet, han fick Nobelpris för det och körde ihjäl sig.
Albert Camus var varken den förste eller siste att inse hur vi håller på och tar itu.
Alla vet hur det är – man tar itu.
Om kriget i Libanon, det finns inga ord, ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly.