Jag har börjat måla en murvägg.
Inte måla, det kommer sen, för när jag tog itu med det insåg jag att det inte bara är att måla, murväggen måste tvättas, skrapas, hål måste fyllas igen, förarbetet måste göras.
Det tråkiga förarbetet.
Alla vet hur det är. Man har något man måste ta itu med och plötsligt tar man itu med det. Utan att riktigt vara klar över följderna.
Att murväggen inte kunde vänta insåg jag när jag låg sjuk nyss. För febrig för att vara uppe men inte tillräckligt febrig för att inte ligga och grubbla på allt som jag inte kan göra något åt och allt som jag måste ta itu med.
Murväggen är det som skiljer långsidan från mitt arbetsrum från det som är utomhus, arbetsrummet ligger på övervåningen i mitt hus. När jag kom till Finistère var murväggen klädd med brun panel som jag genast rev ner med bara händerna och en stor glädje.
Allting gick så lätt så, det var sex år sedan, jag var ung och lättsinnig. Brydde mig inte om att fixa väggen, rollade dit ett lager vitt och lät gamla tapeter och märken skina igenom.
Jag tyckte det bidrog till charmen.
Det tycker jag inte nu.
Under det att mina skrivproblem de senaste åren har tilltagit har jag blivit alltmer missnöjd med murväggen. Dess fläckighet har förlorat sin charm, ställena där färgen flagar av har blivit allt fler, flagor faller på mitt svartlackerade golv, jag har börjat hata den jävla murväggen.
Och alltså, efter att ha kommit på benen, börjat ta itu med den.
Alla vet hur det är.
Roligt i början, man lämnar verkligheten och glömmer allt, lägger en CD i CD-spelaren, skrapar och putsar av en hjärtans lust som minskar när man upptäcker hur muren egentligen ser ut och vad som egentligen måste göras med den.
Faller gör den inte men det är det enda positiva.
Jag har just skurat med sodalösning och satt på en värmefläkt för att snabba på torkningen så att jag kan gå vidare. Värmefläkten fungerar bara om man pallar upp den med något, jag tog närmaste bok.
Det är Myten om Sisyfos av Albert Camus.
Sisyfos var han som varje dag i helvetet rullade en sten uppför ett berg bara för att – just innan den kom upp – se den rulla ner igen.
Albert Camus använde den myten till att visa på det absurda i människans belägenhet, han fick Nobelpris för det och körde ihjäl sig.
Albert Camus var varken den förste eller siste att inse hur vi håller på och tar itu.
Alla vet hur det är – man tar itu.

Om kriget i Libanon, det finns inga ord, ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly.

På France Inter sänds en programserie om och från Afrika, i dag ett program om begravningsritualer på Madagaskar, jag hör det på bilradion.
En man håller begravningstal på ett smattrande musikaliskt och för mig totalt obegripligt språk.
Det finns 6000 språk på jorden.
Det svindlar till.
När någon för första gången blev tvungen att säga något åt någon på Madagaskar – hur kom det sig att det blev just det här språket och inget av de andra 5999?
Vad var det som var så viktigt?
Var det en order, en fråga, en kärleksförklaring, en bön?

Jag är i korsningen på väg från bageriet och hem till min by Finistère när det slår mig hur konstigt det är.
Så konstigt är det.
Så konstigt som absolut allting.

Lasse Sundh är inte bara en internationellt eftertraktad grafisk formgivare, han är en allkonstnär.
I dag har han suttit och översatt från polska till engelska med lite hjälp av denna översättningssajt. (Jag skriver sajt och inte site som är rätt, för att Lasse tillhör sajt-generationen. Sajt och dejt men inte najt och lajt…)

Vad han har översatt?
Den polska recensionen av min filosofiska kåserisamling Det är fortfarande ingen ordning på mina papper !
Här lite utdrag ur resultatet:
There is not novel, though I had such quiet hope, when I reached for book.
But I have gained something more, unusual reading, …different kind author and in one philosopher person, women about unusual views…
Literature is asexual according to author, so, does not have sex of writer in awareness and surviving of literature work.

Present separate sketches concerning creation Thomasa Bernharda… Love for languages and words, thinks for it „ mortal danger ”, this book is devoted, it put personal in accordance with life full… It writes about whole creative process also Bodil Malmsten… It affirms, that word is written power…So, creative process is simple not, for it full and doubts…

Nobody promised simple literatures in style me Jones Bridget. I grew to words and histories of authors, … though I would not have to call amusing Prousta. I like, when author thinks of some (certain) question writing, … Flow thinks, pursuit of word reconciles, by author recorded, it answers me definitely…
It are belonged to fascinate literature…
Well, just as I belong to one group author only groups of blood.

Murväggen i mitt arbetsrum i Finistère är färdigmålad och jag upptäcker hur den andra väggen ser ut. Jag tänker bara retuschera de värsta fläckarna, inte mer, vitt på vitt. Bara fräscha upp lite.
Men vitt är ju inte vitt, vitt är alla färger så nu är hela väggen fläckig och måste målas. I en helt annan vit.
Och färgen räcker inte.
Den gör aldrig det.

Det är inte som om jag inte vet att det är krig.
Det är det jag vet.
Kan inte prata om det.
Ser alla nyhetsprogram och läser dagstidningsrapporterna.
Jag kan inte leva med det, vet inte hur man gör.
Lackerar golvet i mitt arbetsrum.

Det är väldigt mycket i verkligheten just nu, www.finistere.se får vänta.
Jag måste röja upp lite i mitt liv.

Det som trots allt måste meddelas är att Patient av Ben Watt strax är klar för sättning, denna fantastiska bok – bränn alla deckare, det blir inte mer spännande.
Patient heter boken, Ben Watt heter författaren.
Jag har läst den fyra gånger, en gång på engelska och tre gånger i Niclas Nilssons översättning, och den är fortfarande lika spännande, lika omöjlig att lägga ifrån sig. Handlar som tidigare meddelats om Ben Watts kamp med den fruktansvärda sjukdom han drabbas av, en ung popmusiker som slåss mot döden. Och inte bara han, hans familj, sjukhuset, de andra patienterna, jag läser om den här boken och håller andan igen och blöder för Ben Watt.
Mer information kommer om Patient.
Liksom om Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, min nya bok, min intima journal, min loggbok, bloggbok, min anteckningsbok med mina Coolpixbilder.
Lasse Sundh har just godkänt provtrycken på bilderna, han lovar att den kommer att bli årets fotobok. Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är en bilderbok, en bildningsbok, en läsjournal, en dagbok.
Den liknar ingenting. Är den vackraste bok man har sett för att Lasse Sundh har överträffat sig själv med omslaget och den grafiska formgivningen.
Och det vill inte säga lite.
Mer information kommer så fort jag har röjt klart.

Fler och fler fjärilar i trädgården, det är lavendeln som drar dit dem. Röda och vita och brunmönstrade fjärilar. Hinner inte se så noga men jag tittar så noga jag kan.
Snart är det vinter.

Ännu en bilutflykt, samma trip som förra gången när jag överträdde hastighetsgränsen och körde 111 km/tim i stället för 110 och fick trafikböter för det. Den här gången släppte jag inte hastighetsmätaren med blicken på hela de 17 milen.
När jag kom fram visade det sig att jag hade en fripassagerare. Två olika omständigheter utan annat samband än att det var jag som var med om dem.

Och?

Snart – i morgon redan om allt går som det ska – kommer det utdrag ur Patient på denna plats, Patient, boken av Ben Watt som kommer på Förlaget Finistère i höst.

Det är lite synd med det svenska språket att patient inte betyder både patient och tålamod som det gör på engelska. Men det kan varken Niclas Nilsson, översättaren, eller jag eller Ben Watt göra något åt.

Det första utdraget ur Patient av Ben Watt, den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom, översättning Niclas Nilsson.

Juni 1992. Jag ligger alldeles stilla ovanpå en bred, ren säng på ett privatsjukhus nära Harley Street. Jag är bar på överkroppen. De gör en undersökning av mitt hjärta – elektrokardiografi. Sköterskan har just gått och skickat in en läkare till mig. Läkaren har just stuckit in huvudet och frågat om vi har hjärtbesvär i släkten. Jag säger nej. Hon säger att hon strax kommer tillbaka. Dörren stängs. Jag är tjugonio. Det går några minuter. En man kommer in. Han har en fräsch rosa skjorta med vit krage. Han har vänlig blick och racerförarmustasch. Han ser ut att veta ett och annat. Han ler och sätter sig på sängkanten. Han har en dålig nyhet och en dålig nyhet. Den dåliga nyheten är att han tror att jag befinner mig i en utdragen, långsam hjärtattack och den dåliga nyheten är att om han har fel så är jag på väg att få en stor hjärtattack. Jag besvarar hans leende.
I tio dagar har jag haft svårt att gå och att andas. Smärtor i bröstet. Smärtor i magen. Bultande smärta i lederna i vänsterarmen. I vaderna. Jag har kramat varmvattenflaskor, suttit insvept i en filt och stirrat ut i trädgården. Ibland har jag gråtande gungat fram och tillbaka på köksstolen i trekvart med händerna tryckta mot revbenen, samtidigt som jag pratat högt med mig själv och sagt åt Tracey att inte oroa sig. Hon har blek stått framför mig utan att veta om hon borde göra något. Sedan har jag legat i sängen med lampan släckt och Tracey bredvid mig och stirrat upp i det mörka taket och lyssnat på hennes stirrande.
…
Men den där morgonen på London Clinic kunde jag ändå inte låta bli att tänka att jag rullades in i ambulansen fullt påklädd av fel anledning.
Jag var en ung man med behandlingsbar astma, inte en gammal man med svagt hjärta. Man hade hittat en plats åt mig på hjärtavdelningen vid Westminster Hospital. Avdelningen på det sjukhus som låg närmast, Royal Free Hospital, var full, med tre personer i kö. Hjärtavdelningen? Hur gammal var jag? Det måste vara ett misstag. Jag kände mig förvirrad när vi for genom centrala London. Ambulansskötaren frågade om jag mådde bra. Jag sa att jag trodde det. Det var sommar. Tracey var på väg.
…