Det första utdraget ur Patient av Ben Watt, den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom, översättning Niclas Nilsson.
Juni 1992. Jag ligger alldeles stilla ovanpå en bred, ren säng på ett privatsjukhus nära Harley Street. Jag är bar på överkroppen. De gör en undersökning av mitt hjärta – elektrokardiografi. Sköterskan har just gått och skickat in en läkare till mig. Läkaren har just stuckit in huvudet och frågat om vi har hjärtbesvär i släkten. Jag säger nej. Hon säger att hon strax kommer tillbaka. Dörren stängs. Jag är tjugonio. Det går några minuter. En man kommer in. Han har en fräsch rosa skjorta med vit krage. Han har vänlig blick och racerförarmustasch. Han ser ut att veta ett och annat. Han ler och sätter sig på sängkanten. Han har en dålig nyhet och en dålig nyhet. Den dåliga nyheten är att han tror att jag befinner mig i en utdragen, långsam hjärtattack och den dåliga nyheten är att om han har fel så är jag på väg att få en stor hjärtattack. Jag besvarar hans leende.
I tio dagar har jag haft svårt att gå och att andas. Smärtor i bröstet. Smärtor i magen. Bultande smärta i lederna i vänsterarmen. I vaderna. Jag har kramat varmvattenflaskor, suttit insvept i en filt och stirrat ut i trädgården. Ibland har jag gråtande gungat fram och tillbaka på köksstolen i trekvart med händerna tryckta mot revbenen, samtidigt som jag pratat högt med mig själv och sagt åt Tracey att inte oroa sig. Hon har blek stått framför mig utan att veta om hon borde göra något. Sedan har jag legat i sängen med lampan släckt och Tracey bredvid mig och stirrat upp i det mörka taket och lyssnat på hennes stirrande.
…
Men den där morgonen på London Clinic kunde jag ändå inte låta bli att tänka att jag rullades in i ambulansen fullt påklädd av fel anledning.
Jag var en ung man med behandlingsbar astma, inte en gammal man med svagt hjärta. Man hade hittat en plats åt mig på hjärtavdelningen vid Westminster Hospital. Avdelningen på det sjukhus som låg närmast, Royal Free Hospital, var full, med tre personer i kö. Hjärtavdelningen? Hur gammal var jag? Det måste vara ett misstag. Jag kände mig förvirrad när vi for genom centrala London. Ambulansskötaren frågade om jag mådde bra. Jag sa att jag trodde det. Det var sommar. Tracey var på väg.
…