Den 4 juni, det var dagen för mitt fall, det dumma fallet från pallen, ambulansen, akuten från nitton till tre på natten.
I morgon är det den 4 augusti.
Två månader exakt.
Fortfarande fallen, fortfarande ont.
Ont ont ont.
Och inte nog med det men det tar vi sen.
En bildtext till ett OS-reportage i morgontidningen:
”Moa Hjelmer säger att om hon bara kan springa avslappnat så finns det inga gränser för hur långt hon kan gå.”
Nytt ord i kulturvärlden – Netsuke.
Alla läser Haren med bärnstensögonen.
Och alla tycker den är fantastisk.
Utom jag.
Och min vän T.
Berättelsen är fantastisk.
Men inte berättandet av den; jag hatar när påhittiga författare tolkar in vad personer som bevisligen har levat har tänkt vid vissa tillfällen i det förflutna, när författare, i stället för att använda sin uppenbarligen livliga fantasi till att skapa fiktiva personer, bara fantiserar.
Och alla tycker det är fantastiskt.
Utom jag.
Det är som när alla läste Dansaren av Colum McCann.
Och Colm Toibins Mästaren.
Vad dansaren – Rudolf Nureyev, eller mästaren- Henry James, skulle tyckt om tilltaget, tog varken Colum McCann eller Colm Toibin någon hänsyn till. (Colum och Colm! Kan de inte bestämma sig för vad de heter? De skriver ju ändå samma bok där de hittar på vad personer som bevisligen levat har tänkt och sagt.)
Edmund de Waal, författaren till Haren med bärnstensögonen fick 2010 års pris för bästa biografi.
Det är ingen biografi.
Det är en fantasi.
Författaren ärver en samling av de små japanska, oändligt omsorgsfullt snidade och dyrbara trä- eller elfenbensfigurer som kallas netsuke. Det är när författaren ger sig ut på upptäcksfärd för att finna netsukesamlingens väg från artonhundratalets Japan och till sig själv, som han hamnar på fantasins irrvägar.
Rabbit returns – det låter som John Updike. Men det är väl ingen som läser John Updikes Rabbit-böcker i dag.
Och det är ingen rabbit, det är hare.
Det är om Haren med bärnstensögonen igen, netsukeboken.
Plus och minus.
Plus:
Att Edmund de Waal, författare till Haren-boken, citerar Stefan Zweigs The Post Office Girl – det är ett plus. Det är på sidan 208 i den upplaga jag har.
Citatet är om pengars värde i Wien år 1919, hur valutan faller som snö ”an entire winter and denominations and zeroes snows down from the sky, hundreds of thousands, millions, but every flake, every thousand melts in your hand”, skriver Stefan Zweig:
”Money dissolves while your sleeping, it flies away when you´re changing your shoes…”
Citatet ur The Post Office Girl av Stefan Zweig är ett plus för Edmund de Waals hare.
Minus är på sidan 88, ett jätteminustecken, jag tror inte mina ögon – det står att Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt består av tolv romaner.
Tolv!
Står det så?
Det kan inte vara möjligt att redaktörerna på Chatto & Windus och Vintage, att de brittiska korrekturläsarna släppt igenom ett sådant monumentalt misstag.
Det måste vara ett missförstånd, jag som fattar fel. Att det var när På spaning efter den tid som flytt gick som följetong i Gazette des Beaux-Arts – gjorde den det? Var det inte bara fristående kolumner om konst som Proust skrev för Gazette des Beaux-Arts? Men om det var På spaning efter tid som flytt var det då tolv avsnitt?
Men det står ju ”novels” that make up Ā la recherche du temps perdu?
Twelve novels.
Jag måste fråga någon annan av alla dem som läst och läser Haren med bärnstensögonen.
Någon mer i hela kulturvärlden måste väl ha reagerat eller är det bara jag som har blivit galen, ensam och galen som vanligt.
*/
Dessutom slarvigt korrläst, mina unga medarbetare har inte sett att jag skrivit och i stället för ett and och kallar På spaning efter den tid som flytt för På spaning efter tid som flytt och jag vet inte allt.
Vore det inte för Gunilla i Sevilla skulle felen förbi (förbli!) fel och författaren utskämd.
En gång när jag bodde i Finistère vid Frankrikes atlantkust och kom från flygplatsen i Lorient, jag hade varit i Sverige men nu var jag tillbaks.
I Lorient hade det varit stor fotbollsmatch, det var långt före Zlatan, det var medan Zidane fortfarande fanns.
Alla som kom från Lorient, blev stoppade i en poliskontroll, jag blev hejdad i rondellen efter avfarten till motorvägen från Lorient.
Jag såg bilförare göra alkoholtest, poliser skriva upp dem.
Det blev min tur.
En polisman såg på mig och sa, på franska: ”Har ni druckit alkohol, madame.”
Jag såg tillbaks, och det kom utan att jag tänkte på det, på franska:
”Jag är från Sverige.”
Och polisen bara vinkade mig vidare.
Bok av Birger Vikström med en liten svensk människa för den som ser det så.
”Vilka känner du samhörighet med?”
”Vanliga människor.
Som jag. Små människor, runt 1.64.
En gång har jag påstått att jag skriver för dem som inte kan skriva själva.
Det skulle jag aldrig våga påstå nu.
Jag känner för mycket samhörighet med dem som inte kan skriva själva.
Jag är för mycket en som inte kan skriva själv.”
Ur manuskriptet till Konsten att skriva; så gör jag. Det okorrigerade, inte färdiga fast det är deadline, manuskriptet till det som i mitten på oktober ska vara boken Konsten att skriva; så gör jag
Kryckan har varit mitt nödvändiga sällskap hela sommaren.
Och nu behövs den inte längre.
Övergiven.
En sommarkatt, jamar övergivet vid ytterdörren.
Jag tycker inte om katter.
Werner Aspenström tyckte om katter.
”Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren och skäller.”
W.A.
